Debatt

Inlägg taggade ‘Moraltaxarna Främlingsfientlig’

Moraltaxarna

 

Invandringsdebattens tveklöst vanligaste invektiv är ”främlingsfientlig”. Men vad betyder det egentligen? Och törs man utsätta sig för ett självtest?

Nationalencyklopedin säger bl a att: ett främlingsfientligt synsätt är ofta grundat på föreställningar om att olika kulturer bör leva åtskilda, eller att en kultur är mer högtstående än en annan
Begrunda meningen ”att en kultur är mer högtstående än en annan”. Högtstående är synonymt med högt utvecklad. Det räcker alltså att man tycker att en kultur är mer utvecklad än en annan för att bli klassad som främlingsfientlig! Är det överhuvudtaget kontroversiellt att det finns kulturer på olika utvecklingsnivå? Kulturer genomgår ju hela tiden någon sorts utveckling. Vissa mer, andra mindre, och somliga tyvärr inte alls. En väsentlig orsak till denna utveckling är att människan förvärvar mer och mer kunskap. Om man inte erkänner att kulturer kan utvecklas och därmed gradvis bli mer ”högtstående” så måste man ju t ex anse att kulturen i Sverige för 400 år sedan med sina häxprocesser med var lika högtstående som dagens. I vissa kulturer jämställs kvinnor f ö fortfarande med boskap. Om man nu ändå erkänner att kulturer kan utvecklas, hur sannolikt är det att Jordens alla kulturer har hunnit precis lika långt i sin utveckling och således just nu är lika högtstående?

Nästa förbjudna åsikt lyder ”att olika kulturer bör leva åtskilda”. Det idylliserade bilden av ett mångkulturellt samhälle är att alla parter kliver omkring i ömsesidig välvilja och tolerans och fullt ut respekterar varandras kulturnormer, oavsett om dessa är helt på tvärs mot de egna normerna. Ett problem med hela mångkulturstanken är en hel del normer manifesterar sig i form av nationell lag. Den befängda ide’n att man i samma land ska ha olika lagrum för olika kulturer dyker därför upp ibland, vilket borde kunna användas för att ta livet av en hjärtsvag jurist.

Tolerans låter lite småtrevligt men eftersom det innebär (definitionsmässigt) att acceptera något man ogillar så medför det alltid en viss påfrestning att tolerera. När toleransen tänjs ut för långt så urholkas värdet av det egna normsystemet till menlöshet. Tolerans blir då bara ett finare ord för flathet. En pikant aspekt är f ö att den som känner stark motvilja mot en främmande kultur och ändå accepterar att den finns faktiskt är både främlingsfientlig och väldigt tolerant. Samtidigt.
Åter till frågan om kulturer bör leva åtskilda. Vad säger definitionen om det i mitt tycke rimliga synsättet att det beror helt och hållet på hur pass inkompatibla kulturerna är? Ingenting.
Läget med självtestet? Dåligt. Lyckades inte svälja ned att ”alla kulturer är lika högtstående”. Enda trösten är att det verkar vara ungefär lika begåvat som att tro att Jorden är platt.

Wikipedia presenterar en definition av främlingsfientlighet som påminner om helgarderat på stryktipset.
”en stark eller irrationell motvilja eller rädsla för människor från andra länder, eller som en oskälig rädsla eller hat mot främlingar eller det som är främmande eller konstigt”
Det blir tio kombinationer varav den märkligaste lyder ”hat mot det som är konstigt”. Personligen hatar jag konstiga matförpackningar som inte går att få upp utan verktyg. Det verkar illavarslande.
Definitionen har uppenbart tryckt in även ”xenofobi” för att få det hela lite köttigare och frammana bilden av något patologiskt. Man kommer osökt att tänka på ormfobi dvs att människor paralyseras av skräck av att se en orm. Behandlingen (typ KBT) brukar börja med att man visar patienten bilder på ormar.

I konsekvensens namn borde man inte, istället för fördömanden, erbjuda den främlingsfientlige/xenofoben behandling? Patienten placeras i ett fönsterlöst rum (med hjärtdefibrillator nära till hands) där terapeuten visar bilder på successivt alltmer främmande främlingar. Första bilden kan försiktigtvis föreställa en norrman i halvfigur och motljus. Om inte skräcken redan där blir outhärdlig, eskalerar man djärvt, med ena handen på defibrillatorn, till att kasta fram ett foto av en spanjor på långt håll och håller tummarna. Allvarligt talat, existerar det överhuvudtaget en enda xenofob i detta land?

Ett centralt begrepp i definitionen är ”oskälig rädsla” och eftersom ”oskälig” nämns måsta man anta att det åtminstone teoretiskt även kan existera en ”skälig” sådan. Då uppstår frågan, på vilka kriterier avgörs vad som är ”skälig” resp. ”oskälig”? När det gäller invandring finns här ett fundamentalt problem. Nämligen att det kan ta väldigt lång tid innan frågan huruvida den presumtivt främlingsfientliges rädsla var ”skälig” eller ”oskälig” slutgiltigt kan besvaras.
Om den ”oskäliga rädslan” avser något främmande i betydelsen okänt uppstår ett annat problem. Hur skall den som står inför något okänt veta om rädslan är ”oskälig”? Enda sättet att på förhand vara säker på att ens rädsla för det okända inte i efterhand, när det okända inte längre är okänt, kommer att kunna bedömas ha varit ”oskälig” förefaller var att anta devisen: ”var aldrig rädd för det okända”, vilket låter mer än lovligt naivt.
Definitionen säger heller ingenting om hur man skall bedöma fallet där någon känner välvilja mot vissa kategorier främlingar men motvilja mot andra. Så vad är slutsatsen ? Jo, att den som blir förlamad av skräck av ett foto på en spanjor förmodligen nog måste anses vara xenofob. För övrigt är det hela väldigt oklart. Hur gick självtestet? Inte så bra. Klarade spanjorbilden med bibehållen rörelseförmåga men torskade på hatet mot matförpackningarna. Alltså främlingsfientlig. Igen.

Bortsett från definitionerna och självtestet, varför betraktas rädsla ofta med sådan arrogant nedlåtenhet ? Om man begrundar människans evolutionära utveckling så krävs det ingen större fantasi att föreställa sig att de individer som på jägarstenåldern rusade en vilt främmande stam till mötes och hojtade, ”Hej, vad kul att se er, vad heter ni”? betydligt oftare blev ihjälslagna än de som höll sig försiktigt avvaktande. Särskilt om den andra stammen talade ett annat språk. Våra gener borde alltså göra oss instinktivt försiktiga och avvaktande när vi konfronteras med något främmande. Rädsla bör ha haft en fundamental funktion för människans överlevnad. Total oräddhet däremot, är ett korkat förhållningssätt som bara fungerar i en infantilt ofarlig värld.

Nu är ju våra svenska ”moralchauvinister” (se ”Godhetsfällan”) självklart inte begränsade av något så trivialt som gener och instinkt! Rädsla för det främmande är i deras ögon något löjeväckande som huvudsakligen behäftar underlägsna individer från vischan. Frågan är hur man kan vara så orädd? Det finns sätt, begrunda följande allegori.

Föreställningsförmågan skiljer människan från djuren brukar man säga, och det skulle ju knappast falla en tax in att gå omkring och tro sig vara en grand danois, men låt oss anta att den faktiskt gör det. Det fina i kråksången är att taxen upplever sig som nästintill osårbar (grand danois är en väldigt stor hund) så länge den lyckas bevara sin illusion och således uppträder med både pondus och oräddhet. ”Taxen verkar iskall, den måste ha något hemligt vapen”, tänker andra hundar respektfullt. Vår tax tolkar deras respekt som självklar, den är ju för bövelen en grand danois! Och så rullar det på. Taxen har så stor vinst av illusionen att den gör sitt yttersta för att bevara den. Ser till att bli rastad på ofarliga platser och tittar bort när det dyker upp en spegel t ex. Med lite tur klarar sig taxen livet igenom utan att bubblan brister. ”Nu går det minsann åt en stor grav”, tänker den förnöjt och drar sin sista suck.

Inget gott som inte för något ont med sig och 200 år av fred är en finfin grogrund för en viss typ av illusioner. Många moralchauvinister kliver sannolikt omkring med en mental konstruktion liknande taxens, dvs omvärlden är visserligen farlig men vad rör det oss i det trygga osårbara Sverige? Om vi för kompakthetens skull kallar denna kategori för ”moraltaxar” så är det förmodligen förolämpande men taxar kan ju som tur är inte läsa.

Sverige är ett rikt land som gott kan dela med sig av sitt överflöd till all världens behövande, brukar ”moraltaxarna” förkunna utan att ha någon större aning om vari denna rikedom består.
Sanningen är att Norge är rikt, Sverige är det tyvärr inte. Vi är ett litet extremt exportberoende land som för att överleva är tvingade att importera fundamentala varor som mat (!), kläder, elektronik, olja, bilar mm. Importen betalas löpande med en export som är en blandning av high tech och råvaror. Mycket hänger på ett fåtal stora och oroväckande gamla företag, vilket gör vårt välstånd väldigt sårbart.

Frågan är hur skall man få ”moraltaxarna” i sina trygghetsbubblor att förstå detta och därmed bli åtminstone lite oroade?
Visst vore det finemang om Sverige kunde försörja sig på att exportera moralkakor i blågula pappkartonger. Men det går tyvärr inte. Marknaden är obefintlig.

Jan T God