Debatt

Godhetsfällan

Narcissism är som bekant syndromet att människor går omkring och inbillar sig att de är någonting som de inte är och dessutom är omåttligt stolta över att vara det.
Jantelagen är sprungen ur steget efter, dvs den som inbillat sig vara väldigt märkvärdig får absolut inte låtsas om det. Det kan alltså vara svårt att genomskåda narcissister.
I Sverige grasserar sedan länge en kollektiv variant som man skulle kunna kalla den svenska ”moralchauvinismen”, speciellt vanlig hos personer inom media .

Den klassiska blandningen av självutplåning och storhetsvansinne är här specialiserad till en bisarr mix av ”jante” och ”grandios godhet”.
Notera att vi här talar om en ”godhet” som får Jesus att framstå som en småsint egoist i jämförelse.

En effekt av denna oerhörda ”godhet” är att den som tror sig besitta den omöjligt kan kritisera eller ställa krav på vissa kategorier människor, nämligen de ”svaga”.
Här inbegrips självklart romerna men också invandrare från ”svaga” länder som t ex Somalia.
Ingen moralchauvinist kan tänka sig att andas ett ont ord om somalisk eller romsk kultur eftersom man då är ”kulturrasist”, något som man bara kan bli genom att kritisera ”fattiga länders” kulturer.
Det går naturligtvis utmärkt att säga precis vad som helst om t ex amerikansk kultur.

Om någon undrar över synen på svensk kultur så är det här ”jante” dyker upp. Moralchauvinisterna anser den så kass att den nästintill inte existerar.
När man ser sig som jämlikar är det ju inga problem att kritisera och ställa krav på varandra. Så var ligger problemet?
Svaret är att moralchauvinisterna inte är ett dugg jämlika. Man anser sig vara en moralisk elit, oändligt överlägsen den ”svaga” parten som man (omedvetet) ser ned på.
Men vad spelar det för roll när man gör det med sådan makalös ”godhet”?
Just genom sin totala underlägsenhet utgör den ”svaga” parten inget som helst hot och kan därför riskfritt överösas med ”godhet”. Här finns vissa likheter med relationen mellan människa och sällskapsdjur.
Man skulle kunna kalla fenomenet för ”godhetsrasismen”.

Moralchauvinisterna har också stor förmåga att, fast utan den normalt vidhängande ”godheten”, se ned på andra kategorier i samhället som inte är ”svaga” utan bara underlägsna i största allmänhet eftersom de inte fattat hur ”god” man måste vara.
Om ”jante” kan förväxlas med ödmjukhet så kan ”godheten” i sin tur te sig förvillande lik empati. Den är emellertid väsensskild eftersom den först och främst syftar till att hålla den grandiosa självbilden försvarligt uppblåst.
Den som känner empati törs också kritisera och ställa krav även på en utsatt grupp. Jämför begreppet ”tough love”. Man kritiserar inte för att djävlas utan för att bidra till vad man uppfattar som en nödvändig utveckling som gynnar den utsatta parten.
Detta är en fullständig omöjlighet för moralchauvinisterna eftersom det i deras ögon inte innebär tillräckligt stor ”godhet”. Här blir det uppenbart att det handlar om ett sjukdomstillstånd. Till denna insikt bidrar ett annat symptom nämligen de rasande attackerna mot alla och envar som visar tecken på otillräcklig ”godhet”. Att gå omkring med en falsk självbild är faktiskt ansträngande, och genererar en hel del ilska.
Om någon, som ändå hade tänkt sig att emigrera, exempelvis skulle peka på en romsk kulturnorm och försynt undra om den inte har en obstruerande effekt på romernas integration i det svenska samhället (80% jobbar ju faktiskt inte) och att det nog skulle gynna romerna om den skruvades lite på, så bryter helvetet löst. Inkvisitionens reaktion på hädelser framstår som välvilliga tillrättavisningar jämfört med när moralchauvinisterna får upp ångan. Tillmälen som antiziganist, rasist, fascist och nazist viner som pistolkulor i luften. Kort sagt, det osar svavel. Hitlers ambition att utrota romerna för 70 år sedan dammas av och kritiken anses vara ett försök att ta vid där nazisterna slutade. Motsvarande reaktion uppträder dock inte alls vid kritik mot judarna som tydligen inte har den rätta ”svagheten”.
Om en mörkhyad blir kallad svartskalle kan moralchauvinisternas indignation liknas vid ett vulkanutbrott där ”godhet” väller fram som brinnande lava. Det handlar dock inte om en principiell upprördhet över angrepp relaterat till hudfärg eftersom man kan vara förvissad om att tillmälet vitskalle till en ljushyad inte ens skulle ge utslag på den moraliska Richterskalan.
I moralchauvinisternas värld är nämligen ljushyade aldrig riktigt ”svaga”. Mörkhyade däremot, är enbart i kraft av sin hudfärg, direktkvalificerade till ”svaghet” och måste, liksom alla andra ”svaga”, försvaras intensivt i ”godhetens” tecken.
Asymmetrin avslöjar en (omedveten) nedvärdering förklädd till ”godhet” vilket utgör själva essensen i ”godhetsrasismen”.

Den stora frågan är hur man behandlar en så elakartad åkomma? Problemet är svårt nog när det gäller en individ men naturligtvis sju resor värre när det gäller ett helt kollektiv!
”Godhetsfällan” fungerar som en mental rävsax för alla inblandade.
Man tävlar med varandra i en ständigt pågående turnering där ”godast” vinner. Speciellt hög poäng tilldelas den som upptäcker ”rasism” som ingen annan tidigare lyckats få korn på. Kreativiteten är därför stor.
Om en medtävlare råkar haspla ur sig något som antyder begränsad ”godhet” så är det bara att ta plats i ”kylskåpet”. En mindre i tävlingen.
Många har redan gjort det men det hjälps inte. Det är omöjligt att inte associera den nu rådande situationen i Sverige till H C Andersens geniala saga om den nakne kejsaren. Man saknar bara ”det oskyldiga barnet” som kan ställa sig upp och säga: jag ser faktiskt ingen godhet.

Jan T God

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: