Debatt

Floskelfällan

 

Vad är egentligen en floskel? Enligt ordboken en ”tom fras”, till intet förpliktigande. Floskler fungerar som ”mentala fällor”, framförallt i TV-debatter. Den debattör som tvärsäkert slänger ur sig floskeln har en stor fördel gentemot den eftertänksamme skeptikern helt enkelt av tidsskäl. Allt måste ju gå snabbt, vilket gynnar floskeln. Och eftersom tvärsäkerhet, som bekant, har en stark samvarians med dumhet, så sänks ofta debatten till katastrofalt låg nivå.

Detta fenomen är dessvärre inget som man bara kan le överseende åt. Det nästintill ofattbara är nämligen att:
Flosklerna i stor utsträckning tenderar att styra Sveriges invandringspolitik!

Vilken floskel är värst?

Vilken fras är i dagsläget Sveriges ledande floskel? Det finns ett flertal kandidater, bland annat:

  • ”allas lika värde”
  • “öppenhet och tolerans”
  • “vi och dom”

Ovanstående fraser framförs ofta som om de vore seriösa argument och har en förmåga att paralysera debatten eftersom ingen riktigt verkar veta vad de betyder. Och som en ytterligare komplikation förefaller många inte vara särskilt intresserade av att veta! Man låter ju sååå god!
Men för att en princip överhuvudtaget skall ha en mening så måste man kunna visa hur den ska tillämpas i ett stort antal fall! Annars handlar det tyvärr bara om en floskel.

Allas lika värde

Om vi börjar med ”allas lika värde” och tittar på det troliga ursprunget till denna nobla princip (som ju är så nobel att självaste nobelkommitten har använt den för att utestänga SD från nobelfesten!) så landar vi rimligen i The Universal Declaration of Human Rights (UDHR).
Denna tillkom åren efter andra världskriget och omfattar 30 artiklar som i allt väsentligt specificerar ett relativt stort antal mänskliga fri- och rättigheter. Att gå igenom alla låter sig inte göras här så vi får ta några axplock.

UDHR, artikel 1.

Den, för vår presumtiva floskels ursprung, viktigaste artikeln är:
All human beings are born free and equal in dignity and rights.
They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood     

Vad menas egentligen med “dignity” ?

I den svenska versionen av UDHR har ”dignity” översatts med ”värde”, till skillnad från t ex den tyska (”würde”) och den franska (”dignitè”). Är den svenska översättningen felaktig? Inte uppenbart, ”dignity” har även betydelsen ”true worth”. Skulle ”värdighet” ha varit en bättre översättning? Knappast.

Men för att förstå om översättningen är bra måste vi förstå andemeningen med ”dignity”. Begreppet ”human dignity” har en mångtusenårig historia av metafysisk karaktär och är absolut inte lätt att få grepp om. Notabelt är att:
Den mest tongivande kreatören av UDHR, John Humphrey, ansåg att ”dignity” inte tillförde något substantiellt överhuvudtaget!

Man är böjd att hålla med honom. Eleanor Roosevelt ansåg dock att ”dignity” skulle med för att understryka att ”every human being is worthy of respect”, vilken är en fascinerande åsikt från en representant för en nation som regelmässigt avrättar folk. Inför publik! Det sistnämnda, får man förmoda, för att tillförsäkra maximal ”dignity”.

Om man skall försöka hitta någon någorlunda konkret betydelse av ”dignity” så landar man i att varje mänsklig varelse har en slags grundläggande ”right to be treated with respect” beroende på att det handlar om en människa, och inte ett djur. På svenska ”aktningsvärdhet” kanske?
Om vi nu ansätter att ”dignity” skall uttolkas på detta sätt så är ”värde” ingen lyckad översättning eftersom begreppet ”värde” är mer långtgående. När, hur, och av vem skall detta ”värde” tillämpas? En förälder kommer, när skolan brinner, ofrånkomligen att betrakta sin egna barn som mer ”värda” och prioritera räddningen av dessa och kan aldrig kritiseras för detta.

En befälhavare i ett krig inser att en stridspilot är mer ”värdefull” än en fotsoldat, eller blir tämligen omedelbart en f.d. befälhavare.
Alltså:
En människas ”värde” påverkas i praktiken både av relation och situation!

Man bör ”respektera” fotsoldaten och stridspiloten lika mycket, båda riskerar ju sina liv, men man måste erkänna att ”värdet” i den aktuella situationen faktiskt är helt olika.
Det är förmodligen ingen slump att man i den ”humanitära stormakten” Sverige:

  • först väljer ut UDHRs absolut mest svårgripbara begrepp
  • sedan med en tveksam översättning tillsätter ytterligare en rejäl dos ”flummighet”
  • därefter upphöjer resultatet till något sorts ”nationalmantra”
  • för att slutligen inte riktigt förstå vad det betyder

Fortsättningsvis kommer ”värde” i denna artikel att vara synonymt med ”right to be treated with respect / aktningsvärdhet”.

Born free and equal …

Det ligger rent semantiskt närmast till hands att tolka postulatet ..born free and equal in dignity and rights..” som knutet till den nyfödda individen, dvs inte att all ”dignity”, alla ”rights” eller all ”freedom” med automatik består livet igenom oavsett vad individen tar sig för. Vi återkommer till vad som mera specifikt kan inskränka dessa.

Endowed with reason and conscience…

UDHR anser här att:
all human beings are….endowed with reason and conscience”

Detta postulat härstammar liksom ”dignity” från en intention att särskilja människan från djuren, som ju inte anses ha “förlänats med förnuft och samvete”.
Ser man sig om i världen inser man att det har sannerligen inte alla människor heller! Postulatet skulle kunna rensas bort ur UDHR enligt min mening.

UDHR artikel 2

Artikel 2 (förkortad) lyder som följer:
Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, …..

Observera att ”dignity” inte ens nämns i denna mycket viktiga artikel! Det är ”rights and freedoms” som är det väsentliga i UDHR.
Vissa partier är här enkla att ställa upp på som t ex ”…independent of race, color, sex, language….
Fortsättningen ..religion, political or other opinion..” är inte lika självklar. Är en person vars “politcal opinion” är nazistisk eller vänsterfascistisk “entitled to all the rights and freedoms ”? För att inte tala om vad mycket obehagligt som kan dölja sig bakom ”other opinion”!

UDHR artikel 29

Vad kan begränsa en individs fri- och rättigheter enligt UDHR?
Artikel 29 (förkortad) postulerar följande:
”In the exercise of his rights and freedoms, everyone shall be subject only to such limitations as are determined by law ….”

I praktiken innebär detta att det finns många orsaker till att UDHRs ”rights and freedoms” måste inskränkas av samhället p g a individens lagöverträdelse. Frågan i vilken mån detta gäller även ”dignity” ter sig något akademisk. Såvida inte den kriminelle känner sig upplyft av att bli inlåst med ”dignity”?
Den svenska, ”hemsnickrade”, frasen ”allas lika värde” förefaller på något diffust sätt oinskränkt vidlåda en person från vaggan till graven oavsett handlingar och ståndpunkter vilket leder till horribla exempel. Är pedofiler, terrorister, mördare, våldtäktsmän etc. lika mycket ”värda” som laglydiga? Är en individ ”lika mycket värd” som själv inte respekterar denna princip?

Om man säger ja till ovanstående, så finns bara följande alternativ.

  • Jesus, dvs endast en gudomlig instans kan vara så oändligt förlåtande
  • Urvattning och normlöshet, dvs ”värdet” har i stort sett ingen praktisk tillämpning

Alla samhällen inskränker kriminellas fri- och rättigheter för att skydda andra medborgares fri- och rättigheter. Kan man säga att ”värdet” ändå är oförändrat? Är Breivik lika ”aktningsvärd” som Malala? Absolut inte i mina ögon.
Slutsatsen måste bli att en människas ”right to be treated with respect” ur alla praktiska icke-religiösa aspekter måste påverkas av individens ifråga gärningar och ställningstaganden. Vad man skulle kunna kalla för ”restvärdet” specificeras rätt tydligt av UDHR, bl a som rätten att inte bli torterad, förnedrad etc. och kräver inget flumbegrepp som ”dignity”.
Det enda man saknar i UDHR är ”rätten att inte avrättas”.

Alla kulturers “lika värde”?

Enligt Nationalencyklopedin är man ”främlingsfientlig” om man anser en kultur ”högre stående än en annan”. Detta kulturrelativistiska synsätt leder till egendomliga konsekvenser. Många kulturer i världen ger, som alla vet, högaktningsfullt f-n i UDHRs fri- och rättigheter och omfattar normer som är oacceptabla för envar med en någorlunda anständig ”värdegrund”! Kvinnlig omskärelse är bara en av många.
Således blir det ju uppenbart inkompatibelt att bekänna sig till ”allas lika värde” och ”alla kulturers lika värde” samtidigt! Varför? Helt enkelt för att den som anser att en kultur är ”lika mycket värd”, trots att denna klart och tydligt INTE hyllar normen ”allas lika värde” hamnar i en pinsam motsägelse! ”Alla” betyder då inte längre ”alla”!
Detta leder oss till följande slutsats:
Man kan omöjligt vara kulturrelativist och samtidigt hylla normen ”allas lika värde”.

Så det är faktiskt bara att välja, FI.

Är frasen ”allas lika värde” en floskel?

Javisst! Mycket bättre vore att använda UDHR rakt av som ju kan specificeras till artikel och t o m del av artikel. Den som nu anklagas för att inte hylla ”allas lika värde” står inför problemet att inte riktigt veta vad han anklagas för. En allt vanligare och fullständigt bisarr tolkning är att man även är ”odemokratisk”!
Slutsats: Det hög tid att skrota missfostret ”allas lika värde” !

Öppenhet och Tolerans

Öppenhet

Vad innebär egentligen “öppenhet”? Nyligen ansåg Moderaternas nya frontfigur, Kinberg Batra, att SD tog avstånd från ”öppenhet” och därför var omöjliga som diskussionspartner. Exakt vad är det för ”öppenhet” som hon menar att SD tar avstånd ifrån?
Det ”öppna samhället” som begrepp introducerades 1945 av filosofen Karl Popper. Starkt förenklat innebär konceptet liberal demokrati och yttrandefrihet. Eftersom SD uppenbarligen inte tar avstånd från något av detta måste ju Batra haft något annat i tankarna. Frågan är bara vad? Fri invandring kanske?
Som så ofta förr i den offentliga debatten får vi aldrig reda på om några djupare tankar överhuvudtaget existerar. Allting stannar vid ett floskulöst yttrande och ingen kräver någon ytterligare analys. Skulle Sverige helt plötsligt vara ett ”slutet samhälle” typ Nordkorea om vi såg till att ha en invandring i paritet med övriga Europa? Bara Batra vet.

Tolerans

Tolerans är ett försåtligt modeord och används ofta som om det hade en inneboende positivt värde. Men så är det ju inte eftersom det ibland anses vara oerhört bra med ”nolltolerans”! För att i nästa andetag återigen anses värdefullt med ”ökad tolerans i samhället”! Slutsats :
Om tolerans är bra eller dåligt är helt och hållet beroende på vad det är som eventuellt skall tolereras!

Dessutom är tolerans både subjektivt och relativt. Vi kan jämföra två individer, där den ene starkt ogillar många saker men har stor tolerans, medan den andre gillar det mesta men har liten tolerans. Resultatet blir att båda utåt sett har precis samma hållning, men helt olika tolerans! Summa summarum så är ”öppenhet och tolerans” som det används i dagens svenska debatt en riktigt fet floskel.

Vi och dom

Av utrymmesskäl måste denna ”floskelkandidat” behandlas i korthet. Det kan motiveras av att ”vi och dom” är en så uppenbar floskel att det väl nästan inte behöver sägas.
Först kan man konstatera att detta är en magisk fras eftersom:
Vissa ”dom” på ett magiskt sätt upphör att existera så snart det handlar om något negativt, typ brottslighet. Samma ”dom” återuppstår dock precis lika magiskt i ”positiva” sammanhang, som t ex positiv särbehandling eller ”offer för utsatthet”!

Trolleri? Absolut, men det bereder inga som helst svårigheter för våra ”moraliska trollkarlar”.
Man bör även betänka följande: dom som vi anser bör kallas ”vi” och inte ”dom”, anser kanske att vi bör kallas ”dom” och inte ”vi”?

Slutligen är det naturligtvis omöjligt att beröra ”vi och dom” utan att hänvisa till Reinfeldt, eftersom detta är hans absoluta favoritfloskel! Reinfelds tolkning av ”vi och dom” skulle, med hans relation till SD i åtanke, kunna formuleras:
Man skall inte dela in människor i ”vi och dom”!
Såvida man inte tycker tillräckligt illa om ”dom”.
För då går det bra.

Slutsats

Vilken floskel är värst? Min personliga åsikt är att ”allas lika värde” är den som gör mest skada medan ”vi och dom” är den mest enfaldiga. Eller har jag fel?

 

Jan T God

Annonser

Osynlighetsmanteln

 

Feministiskt Initiativ (FI) är det mest svårbegripliga partiet av alla, det mest svekfulla och samtidigt det mest förvirrande.

För att få lite perspektiv på läget i Sverige som FI står inför kan vi till att börja med föreställa oss ett konceptuellt ”jämställdhetsindex” för alla de män som trampar svensk mark. Tanken är att ju högre ”index”, ju mer jämställd anser individen att män och kvinnor är.

Det är i dagsläget uppenbart för alla (utom möjligen för en skock blinda höns och ett antal PK-politiker) att detta ”index” minskar i mycket rask takt!
Rent illustrativt kan vi vidare förställa oss hur det skulle se ut om ”indexet” avspeglades linjärt i form av kroppslängd. Den perfekt jämställde mannen skulle då kunna normeras som exempelvis 2 meter lång. Medellängden bland etniska svenskar skulle gissningsvis bli runt 180 cm.

Men därutöver skulle vi plötsligt se hundratusentals dvärgar spatsera omkring på landets gator!

FI är naturligtvis inte omedvetet om alla dessa ”jämställdhetsdvärgar” som befinner sig mitt framför deras små näsor, men vad gör man åt saken?
(inget av ovanstående är f ö på något vis ägnat att nedvärdera kortvuxna människor)

Något större civilkurage har ju aldrig varit FI:s kännetecken och det är fullt förståeligt om det börjar skaka i de feminina knävecken inför tanken att utmana alla dessa patriarker, som inte bara är kvinnoförtryckare i största allmänhet utan alltsomoftast religiöst indoktrinerade sådana.
Till detta kommer FI:s svårighet att hantera den kulturrelativistiska tankefällan. Om det så dök upp en invandrarkultur som vid särskilda högtider firade genom att koka in spädbarn på burk så skulle nog FI kunna tänka sig att ligga lågt. Man vill ju för död och pina inte vara kulturrasistisk!
Ändå är situationen potentiellt pinsam och det finns därför ett självklart behov av elegantare bortförklarande lösningar. Det ideala vore väl om man liksom kunde svepa in” dvärgarna” i en ”osynlighetsmantel” à la Harry Potter? Faktum är att detta magiska trick existerar och FI har upptäckt det!

Det åstadkoms genom att man helt enkelt projicerar ”svaghet” på ”jämställdhetsdvärgarna”!

För att förstå hur ”osynlighetsmanteln” åstadkoms måste vi förstå den svenska ”moralchauvinismen” .
Att självutplåning och storhetsvansinne går hand i hand kan förefalla märkligt men är både välkänt och logiskt. I den ”grandiosa godhetens” (storhetsvansinnets) namn följer alltså att det bör finnas ett lika ”grandiost offer” (självutplåningen). Det hela funkar som en slags själslig patologisk gungbräda.
Att alla länder har en kultur som förtjänar att bevaras och försvaras utom just Sverige, kan tyckas märkligt? Jovisst, men häri ligger ju det ”grandiost storslagna”! Vi är så världsunika i vår fantastiska ”uppoffrande godhet”, och denna ”godhet” är så gränslös att vi t o m är beredda att dekonstruera hela den svenska kulturen! Hur gudomligt ”stort” är inte detta? Det svenska moralchauvinistiska syndromet kräver naturligtvis en betydligt mer omfattande analys. Exempelvis en avhandling av någon nervstark doktorand.

Här och nu kan vi bara konstatera att våra moralchauvinister simmar omkring i en sötsliskig sås bestående av egen och ömsesidig beundran. Man ser sig som en ”moralisk elit” med överlägsen ”värdegrund”. Kritiker avfärdas med utsökt förakt som ”lågutbildade främlingsfientliga män från vischan”. ”Godheten” används som kosmetika för att skyla över de egna storhetsföreställningarna och det faktum att man ser ned på andra. Inte minst de man anser sig beskydda, nämligen de ”svaga”. FI befolkas f ö av en svårartad variant av moralchauvinister. Var hittar man lättast dessa? Jo företrädesvis struttande runt i sina innerstadskvarter fullständigt uppfyllda av sin egen förträfflighet.
Ur ovanstående narcissistiska soppa har vi begåvats med ett bisarrt ”regelverk” vars första huvudsats lyder:

”svaghet kräver godhet”!

Innebörden är bl. a att det egentligen inte spelar någon roll vad ”svaga” tar sig för. Kvinnoförtryck? Rasism? Rån? Våldtäkt? Mord?
I moralchauvinisternas ögon är allt detta en i princip naturlig följd av deras hemska ”utsatthet”!
Således kan ingen rättrogen moralchauvinist tänka sig att lägga en endaste liten sten på dessa ”svaga” människors redan ohyggliga ”börda” genom att komma dragandes med en massa anklagelser!

Så när nu FI definierar vårt importerade, svårartat kvinnoförtryckande patriarkat som ”svaga” och ”utsatta” så måste de ovillkorligen behandlas med ”absolut godhet”! Voila! Osynlighetsmanteln!

Att vurma för de ”svaga i samhället” utifrån ett överlägsenhetsperspektiv bakom en mask av ”godhet” är ju en gammal svensk paradgren. Finns det någon som inbillar sig att t ex Palme eller makarna Myrdal betraktade ”de ”svaga i samhället” som sina jämlikar?
Dagens ”svaghet” är dock inte samma som gårdagens (tveksamt om detta kan kallas utveckling). Det största och viktigaste kriteriet för att numera kvala in till det ”svaga laget” är att man ”icke-vit”! Gränsdragningen är lite ”fuzzy” men man kan ju inte förneka skogen bara för att det inte går att säga exakt var skogsbrynet börjar.
Denna ”svaghet” uppstår egendomligt nog när den ”icke-vite” bosätter sig i Sverige. Det är ju exempelvis inte så att moralchauvinisterna betraktar t ex Barack Obama (f ö en av mina favoriter) som ”svag” där han befinner sig just nu. Men skulle han (mot all förmodan) flytta hit så bleve han också drabbad!
Skälet till denna plötsligt uppkomna ”svaghet” är att så snart individen ifråga sätter ned sina ”icke-vita” fossingar på svensk jord blir hen enligt den moralchauvinistiska doktrinen pressad till marken av ett extra, selektivt ”gravitationsfält”, nämligen den allestädes närvarande ”svenska rasismen”! Higgs et al. missade tyvärr en elementarpartikel, nämligen den svenska ”rasistbosonen”.

För alla som har en själslig konstruktion där föreställningen om den egna ”grandiosa godheten” är en basal del av självbilden så är det naturligtvis väldigt viktigt att det nära till hands finns lämpliga objekt att slösa denna ”godhet” på. Omvänt vore det ju direkt plågsamt att sitta där, formligen uppsvälld av ”godhet” och inte kunna hitta någon att hälla den över. Ungefär som en ko som inte mjölkas, om liknelsen tillåts.
Detta leder till en viktig slutsats:

Att frambesvärja ”svaghet” är ett moralchauvinistiskt självändamål!

Eller för att travestera en känd, FI-supportande kompositör:
”Den (”svagheten”) måste finnas, den måste! Jag lever mitt liv genom den!”
Föreställ er själva om Sveriges invandrare hade bestått enbart av ”vita”, ”starka” människor. Hemska tanke! Hur skulle moralchauvinisterna fått avsättning för all sin ”godhet” då?

En ”vit” person kan omöjligt vara riktigt ”svag” i moralchauvinisternas värld. Är inte det rasism? Jovisst! I moralchauvinisten frodas omedvetet en hel del rasistiskt tankegods. Men hon förstår det inte själv eftersom hon är så bländade av sin egen ”godhet”. Och dessutom har lite svårt för det här med principer.
Det omöjligt att vara rasistisk mot en ”vit”. Det biter liksom bara inte. Själva hudfärgen ger någon sorts immunitet och fungerar som ett slags ”rasismteflon”. En ”vit” kan inte heller bli diskriminerad. Så om t ex en ”icke-vit” får förtur till ett jobb enbart p g a sin hudfärg är det helt OK eftersom den ”icke-vite” alltid är ”svag” medan den ”vite” alltid är ”icke-svag”.
Det finns tyvärr bara en, mycket otrevlig, förklaring till denna fullständigt idiotiska principlöshet. Moralchauvinisterna anser (av någon anledning som man helst inte vill veta) att ”vita” har någon sorts ”överlägsenhetsmarginal” som gör att de aldrig kan betraktas som ”svaga”!
Man kan naturligtvis grubbla sig blå över hur hjärnor som förmodligen klarar procenträkning och kanske t o m kan lösa enkla ekvationer har lyckats frambringa något så svårslaget korkat.

Eftersom en långt ifrån försumbar rasism så uppenbart krälar omkring bland deras mest omedvetna synapser så är en ärlig självrannsakan ett vågspel som ingen moralchauvinist törs utsätta sig för. Facit måste ju helt enkelt bli ”antirasist XXL”, allt annat vore en fullständig katastrof! Alltså gäller ”locket på”. Ju mer unket och instängt som puttrar under detta ”mentala lock” ju mer glödande ”antirasist” kan vi förvänta oss!
Religiöst hyckleri fungerar på exakt samma sätt. Ingen, absolut ingen, är så brinnande i sina böner som den religiöse hycklaren! Tvivlet (det egna och andras) måste ju hållas borta till varje pris.
Var gör då moralchauvinisterna av sin omedvetna rasism? Jo man tillämpar en välkänd psykologisk försvarsmekanism som kallas ”förläggning utåt” (jämför talesättet ”man dömer andra efter sig själv”).
Det är ju inte så att moralchauvinisterna medvetet pådyvlar andra människor tankar som egentligen fötts under deras egna ”mentala lock” (som dessutom fungerar mera som en tesil). Man tror fullt och fast på att man vet vad ”andra” tänker.
Så när en nedvärderande tanke om ”icke-vita” (naturligtvis i all godhet!) diffunderar upp genom moralchauvinistens ”tesil” är hon alltså fullständigt oförmögen att inse att denna tanke faktiskt emanerar från henne själv! Och eftersom hennes tankevärld tenderar att bli fixerad runt detta tema måste en yttre orsak konstrueras.

Detta är skälet till att moralchauvinisterna ser rasism precis överallt! Det är helt enkelt deras egen, ständigt närvarande, omedvetna rasism som ”förläggs utåt”!

I en ideal framtid kan vi tänka oss att hudfärg är fullständigt ointressant. Ingen bryr sig. Så om om någon t ex skrek ”svartskalle” till en mörkhyad skulle omgivningen bara reagera med oförstående. Vad var detta för konstigt tillmäle? Ska det föreställa nedsättande? Så dumt!
För att komma dit är det oerhört kontraproduktivt (och avslöjande) att som många moralchauvinister, vara fullständigt rabiat fixerade vid hudfärg. Man rycker ut i galna och osymmetriska försvar som egentligen med all önskvärd tydlighet bekräftar att man innerst inne själv anser mörk hy är en ”svaghet”, ett slags ”lyte”. Och människor som angrips för sina ”lyten” måste naturligtvis försvaras! I ”godhetens” namn. Detta är lika korkat som när läraren ”försvarade” Kalle som mobbades för sitt utseende, med orden ”sluta reta Kalle, han kan inte rå för att han ser ut som han gör”. Jamen tack så in i h-e mycket, tänkte Kalle över denna björntjänst.

Det har tyvärr blivit allt vanligare att ”icke-vita” slår mynt av sin situation. En grupp krönikörer i dagspressen verkar bara kunna skriva om ett enda tema. Med stora, blanka, anklagande ögon återkommer man om och om igen till hur nästintill outhärdligt det är att behöva ta sig fram i det svenska samhället i egenskap av ”icke-vit”. Tanken verkar vara att vi läsare skall kunna skuld och därigenom plötsligt bli renade i vår ”rasistiska” själ (varför tillämpas inte denna genialt enkla terapeutiska metod mer generellt?) Återigen avslöjas hur moralchauvinisterna fungerar. Det handlar inte om vad individen innerst inne ärligen tycker. Det handlar om att med inre repression tvinga fram ”det rätta” tyckandet! Det totalitära själslivet skräddarsytt för en totalitär stat.

Varför ägnar sig FI så intensivt åt antirasism i stället för att, som man kunde förvänta sig, fokusera helt på kvinnors jämställdhet?

Det är helt enkelt så att ”osynlighetsmanteln”, som ju är till för att dölja FI:s monumentala svek, kräver löpande underhåll för att inte tappa sina magiska egenskaper! Bilden av ”jämställdhetsdvärgarna” som ”svaga” och ”utsatta” måste således upprätthållas! Och eftersom deras ”svaghet” är sprungen ur att de är ”offer” för ”rasism” så måste naturligtvis denna ”rasism” hela tiden stampas fram ur marken!

Således producerar FI rasistanklagelser på löpande band för att vidmakthålla ett avledande fokus. Ungefär som en snökanon när barmarken hotar.

Moralchauvinisternas ”godhetsrasism” vilar på följande hörnstenar:
De ”svaga” måste få ”godhet” från de ”starka”
• ”icke-vita” är ”svaga” enbart genom sin hudfärg
• nedvärdering av ”icke-vita” maskeras som ”godhet”
• egna nedvärderande/rasistiska tankar om ”icke-vita” förläggs utåt
• ”vita” är aldrig ”svaga”
• ”vita” kan inte diskrimineras
• ”godheten” förhindrar utkrävande av ansvar av ”svaga”
• ”icke-vita” är p g a sin ”svaghet” och ”utsatthet” aldrig riktigt ansvariga för sina handlingar
• att utkräva ansvar av ”icke-vita” är rasistiskt
• att kritisera ”icke-vita” är rasistiskt
• att ställa krav på ”icke-vita” är rasistiskt

Har exempelvis någon, någonsin hört någon formulera ett endaste litet krav på romerna? Det finns en SOU på över 800 sidor från 2010 om romernas situation i Sverige (som ju bl. a kännetecknas av att 80% inte jobbar). Inte ett endaste krav på förändring av den romska attityden!

Visst är det väl underbart att så felfria människor och en så fulländad kultur faktiskt existerar?

Jan T God

 

Invandringsdebattens tveklöst vanligaste invektiv är ”främlingsfientlig”. Men vad betyder det egentligen? Och törs man utsätta sig för ett självtest?

Nationalencyklopedin säger bl a att: ett främlingsfientligt synsätt är ofta grundat på föreställningar om att olika kulturer bör leva åtskilda, eller att en kultur är mer högtstående än en annan
Begrunda meningen ”att en kultur är mer högtstående än en annan”. Högtstående är synonymt med högt utvecklad. Det räcker alltså att man tycker att en kultur är mer utvecklad än en annan för att bli klassad som främlingsfientlig! Är det överhuvudtaget kontroversiellt att det finns kulturer på olika utvecklingsnivå? Kulturer genomgår ju hela tiden någon sorts utveckling. Vissa mer, andra mindre, och somliga tyvärr inte alls. En väsentlig orsak till denna utveckling är att människan förvärvar mer och mer kunskap. Om man inte erkänner att kulturer kan utvecklas och därmed gradvis bli mer ”högtstående” så måste man ju t ex anse att kulturen i Sverige för 400 år sedan med sina häxprocesser med var lika högtstående som dagens. I vissa kulturer jämställs kvinnor f ö fortfarande med boskap. Om man nu ändå erkänner att kulturer kan utvecklas, hur sannolikt är det att Jordens alla kulturer har hunnit precis lika långt i sin utveckling och således just nu är lika högtstående?

Nästa förbjudna åsikt lyder ”att olika kulturer bör leva åtskilda”. Det idylliserade bilden av ett mångkulturellt samhälle är att alla parter kliver omkring i ömsesidig välvilja och tolerans och fullt ut respekterar varandras kulturnormer, oavsett om dessa är helt på tvärs mot de egna normerna. Ett problem med hela mångkulturstanken är en hel del normer manifesterar sig i form av nationell lag. Den befängda ide’n att man i samma land ska ha olika lagrum för olika kulturer dyker därför upp ibland, vilket borde kunna användas för att ta livet av en hjärtsvag jurist.

Tolerans låter lite småtrevligt men eftersom det innebär (definitionsmässigt) att acceptera något man ogillar så medför det alltid en viss påfrestning att tolerera. När toleransen tänjs ut för långt så urholkas värdet av det egna normsystemet till menlöshet. Tolerans blir då bara ett finare ord för flathet. En pikant aspekt är f ö att den som känner stark motvilja mot en främmande kultur och ändå accepterar att den finns faktiskt är både främlingsfientlig och väldigt tolerant. Samtidigt.
Åter till frågan om kulturer bör leva åtskilda. Vad säger definitionen om det i mitt tycke rimliga synsättet att det beror helt och hållet på hur pass inkompatibla kulturerna är? Ingenting.
Läget med självtestet? Dåligt. Lyckades inte svälja ned att ”alla kulturer är lika högtstående”. Enda trösten är att det verkar vara ungefär lika begåvat som att tro att Jorden är platt.

Wikipedia presenterar en definition av främlingsfientlighet som påminner om helgarderat på stryktipset.
”en stark eller irrationell motvilja eller rädsla för människor från andra länder, eller som en oskälig rädsla eller hat mot främlingar eller det som är främmande eller konstigt”
Det blir tio kombinationer varav den märkligaste lyder ”hat mot det som är konstigt”. Personligen hatar jag konstiga matförpackningar som inte går att få upp utan verktyg. Det verkar illavarslande.
Definitionen har uppenbart tryckt in även ”xenofobi” för att få det hela lite köttigare och frammana bilden av något patologiskt. Man kommer osökt att tänka på ormfobi dvs att människor paralyseras av skräck av att se en orm. Behandlingen (typ KBT) brukar börja med att man visar patienten bilder på ormar.

I konsekvensens namn borde man inte, istället för fördömanden, erbjuda den främlingsfientlige/xenofoben behandling? Patienten placeras i ett fönsterlöst rum (med hjärtdefibrillator nära till hands) där terapeuten visar bilder på successivt alltmer främmande främlingar. Första bilden kan försiktigtvis föreställa en norrman i halvfigur och motljus. Om inte skräcken redan där blir outhärdlig, eskalerar man djärvt, med ena handen på defibrillatorn, till att kasta fram ett foto av en spanjor på långt håll och håller tummarna. Allvarligt talat, existerar det överhuvudtaget en enda xenofob i detta land?

Ett centralt begrepp i definitionen är ”oskälig rädsla” och eftersom ”oskälig” nämns måsta man anta att det åtminstone teoretiskt även kan existera en ”skälig” sådan. Då uppstår frågan, på vilka kriterier avgörs vad som är ”skälig” resp. ”oskälig”? När det gäller invandring finns här ett fundamentalt problem. Nämligen att det kan ta väldigt lång tid innan frågan huruvida den presumtivt främlingsfientliges rädsla var ”skälig” eller ”oskälig” slutgiltigt kan besvaras.
Om den ”oskäliga rädslan” avser något främmande i betydelsen okänt uppstår ett annat problem. Hur skall den som står inför något okänt veta om rädslan är ”oskälig”? Enda sättet att på förhand vara säker på att ens rädsla för det okända inte i efterhand, när det okända inte längre är okänt, kommer att kunna bedömas ha varit ”oskälig” förefaller var att anta devisen: ”var aldrig rädd för det okända”, vilket låter mer än lovligt naivt.
Definitionen säger heller ingenting om hur man skall bedöma fallet där någon känner välvilja mot vissa kategorier främlingar men motvilja mot andra. Så vad är slutsatsen ? Jo, att den som blir förlamad av skräck av ett foto på en spanjor förmodligen nog måste anses vara xenofob. För övrigt är det hela väldigt oklart. Hur gick självtestet? Inte så bra. Klarade spanjorbilden med bibehållen rörelseförmåga men torskade på hatet mot matförpackningarna. Alltså främlingsfientlig. Igen.

Bortsett från definitionerna och självtestet, varför betraktas rädsla ofta med sådan arrogant nedlåtenhet ? Om man begrundar människans evolutionära utveckling så krävs det ingen större fantasi att föreställa sig att de individer som på jägarstenåldern rusade en vilt främmande stam till mötes och hojtade, ”Hej, vad kul att se er, vad heter ni”? betydligt oftare blev ihjälslagna än de som höll sig försiktigt avvaktande. Särskilt om den andra stammen talade ett annat språk. Våra gener borde alltså göra oss instinktivt försiktiga och avvaktande när vi konfronteras med något främmande. Rädsla bör ha haft en fundamental funktion för människans överlevnad. Total oräddhet däremot, är ett korkat förhållningssätt som bara fungerar i en infantilt ofarlig värld.

Nu är ju våra svenska ”moralchauvinister” (se ”Godhetsfällan”) självklart inte begränsade av något så trivialt som gener och instinkt! Rädsla för det främmande är i deras ögon något löjeväckande som huvudsakligen behäftar underlägsna individer från vischan. Frågan är hur man kan vara så orädd? Det finns sätt, begrunda följande allegori.

Föreställningsförmågan skiljer människan från djuren brukar man säga, och det skulle ju knappast falla en tax in att gå omkring och tro sig vara en grand danois, men låt oss anta att den faktiskt gör det. Det fina i kråksången är att taxen upplever sig som nästintill osårbar (grand danois är en väldigt stor hund) så länge den lyckas bevara sin illusion och således uppträder med både pondus och oräddhet. ”Taxen verkar iskall, den måste ha något hemligt vapen”, tänker andra hundar respektfullt. Vår tax tolkar deras respekt som självklar, den är ju för bövelen en grand danois! Och så rullar det på. Taxen har så stor vinst av illusionen att den gör sitt yttersta för att bevara den. Ser till att bli rastad på ofarliga platser och tittar bort när det dyker upp en spegel t ex. Med lite tur klarar sig taxen livet igenom utan att bubblan brister. ”Nu går det minsann åt en stor grav”, tänker den förnöjt och drar sin sista suck.

Inget gott som inte för något ont med sig och 200 år av fred är en finfin grogrund för en viss typ av illusioner. Många moralchauvinister kliver sannolikt omkring med en mental konstruktion liknande taxens, dvs omvärlden är visserligen farlig men vad rör det oss i det trygga osårbara Sverige? Om vi för kompakthetens skull kallar denna kategori för ”moraltaxar” så är det förmodligen förolämpande men taxar kan ju som tur är inte läsa.

Sverige är ett rikt land som gott kan dela med sig av sitt överflöd till all världens behövande, brukar ”moraltaxarna” förkunna utan att ha någon större aning om vari denna rikedom består.
Sanningen är att Norge är rikt, Sverige är det tyvärr inte. Vi är ett litet extremt exportberoende land som för att överleva är tvingade att importera fundamentala varor som mat (!), kläder, elektronik, olja, bilar mm. Importen betalas löpande med en export som är en blandning av high tech och råvaror. Mycket hänger på ett fåtal stora och oroväckande gamla företag, vilket gör vårt välstånd väldigt sårbart.

Frågan är hur skall man få ”moraltaxarna” i sina trygghetsbubblor att förstå detta och därmed bli åtminstone lite oroade?
Visst vore det finemang om Sverige kunde försörja sig på att exportera moralkakor i blågula pappkartonger. Men det går tyvärr inte. Marknaden är obefintlig.

Jan T God

Godhetsfällan

Narcissism är som bekant syndromet att människor går omkring och inbillar sig att de är någonting som de inte är och dessutom är omåttligt stolta över att vara det.
Jantelagen är sprungen ur steget efter, dvs den som inbillat sig vara väldigt märkvärdig får absolut inte låtsas om det. Det kan alltså vara svårt att genomskåda narcissister.
I Sverige grasserar sedan länge en kollektiv variant som man skulle kunna kalla den svenska ”moralchauvinismen”, speciellt vanlig hos personer inom media .

Den klassiska blandningen av självutplåning och storhetsvansinne är här specialiserad till en bisarr mix av ”jante” och ”grandios godhet”.
Notera att vi här talar om en ”godhet” som får Jesus att framstå som en småsint egoist i jämförelse.

En effekt av denna oerhörda ”godhet” är att den som tror sig besitta den omöjligt kan kritisera eller ställa krav på vissa kategorier människor, nämligen de ”svaga”.
Här inbegrips självklart romerna men också invandrare från ”svaga” länder som t ex Somalia.
Ingen moralchauvinist kan tänka sig att andas ett ont ord om somalisk eller romsk kultur eftersom man då är ”kulturrasist”, något som man bara kan bli genom att kritisera ”fattiga länders” kulturer.
Det går naturligtvis utmärkt att säga precis vad som helst om t ex amerikansk kultur.

Om någon undrar över synen på svensk kultur så är det här ”jante” dyker upp. Moralchauvinisterna anser den så kass att den nästintill inte existerar.
När man ser sig som jämlikar är det ju inga problem att kritisera och ställa krav på varandra. Så var ligger problemet?
Svaret är att moralchauvinisterna inte är ett dugg jämlika. Man anser sig vara en moralisk elit, oändligt överlägsen den ”svaga” parten som man (omedvetet) ser ned på.
Men vad spelar det för roll när man gör det med sådan makalös ”godhet”?
Just genom sin totala underlägsenhet utgör den ”svaga” parten inget som helst hot och kan därför riskfritt överösas med ”godhet”. Här finns vissa likheter med relationen mellan människa och sällskapsdjur.
Man skulle kunna kalla fenomenet för ”godhetsrasismen”.

Moralchauvinisterna har också stor förmåga att, fast utan den normalt vidhängande ”godheten”, se ned på andra kategorier i samhället som inte är ”svaga” utan bara underlägsna i största allmänhet eftersom de inte fattat hur ”god” man måste vara.
Om ”jante” kan förväxlas med ödmjukhet så kan ”godheten” i sin tur te sig förvillande lik empati. Den är emellertid väsensskild eftersom den först och främst syftar till att hålla den grandiosa självbilden försvarligt uppblåst.
Den som känner empati törs också kritisera och ställa krav även på en utsatt grupp. Jämför begreppet ”tough love”. Man kritiserar inte för att djävlas utan för att bidra till vad man uppfattar som en nödvändig utveckling som gynnar den utsatta parten.
Detta är en fullständig omöjlighet för moralchauvinisterna eftersom det i deras ögon inte innebär tillräckligt stor ”godhet”. Här blir det uppenbart att det handlar om ett sjukdomstillstånd. Till denna insikt bidrar ett annat symptom nämligen de rasande attackerna mot alla och envar som visar tecken på otillräcklig ”godhet”. Att gå omkring med en falsk självbild är faktiskt ansträngande, och genererar en hel del ilska.
Om någon, som ändå hade tänkt sig att emigrera, exempelvis skulle peka på en romsk kulturnorm och försynt undra om den inte har en obstruerande effekt på romernas integration i det svenska samhället (80% jobbar ju faktiskt inte) och att det nog skulle gynna romerna om den skruvades lite på, så bryter helvetet löst. Inkvisitionens reaktion på hädelser framstår som välvilliga tillrättavisningar jämfört med när moralchauvinisterna får upp ångan. Tillmälen som antiziganist, rasist, fascist och nazist viner som pistolkulor i luften. Kort sagt, det osar svavel. Hitlers ambition att utrota romerna för 70 år sedan dammas av och kritiken anses vara ett försök att ta vid där nazisterna slutade. Motsvarande reaktion uppträder dock inte alls vid kritik mot judarna som tydligen inte har den rätta ”svagheten”.
Om en mörkhyad blir kallad svartskalle kan moralchauvinisternas indignation liknas vid ett vulkanutbrott där ”godhet” väller fram som brinnande lava. Det handlar dock inte om en principiell upprördhet över angrepp relaterat till hudfärg eftersom man kan vara förvissad om att tillmälet vitskalle till en ljushyad inte ens skulle ge utslag på den moraliska Richterskalan.
I moralchauvinisternas värld är nämligen ljushyade aldrig riktigt ”svaga”. Mörkhyade däremot, är enbart i kraft av sin hudfärg, direktkvalificerade till ”svaghet” och måste, liksom alla andra ”svaga”, försvaras intensivt i ”godhetens” tecken.
Asymmetrin avslöjar en (omedveten) nedvärdering förklädd till ”godhet” vilket utgör själva essensen i ”godhetsrasismen”.

Den stora frågan är hur man behandlar en så elakartad åkomma? Problemet är svårt nog när det gäller en individ men naturligtvis sju resor värre när det gäller ett helt kollektiv!
”Godhetsfällan” fungerar som en mental rävsax för alla inblandade.
Man tävlar med varandra i en ständigt pågående turnering där ”godast” vinner. Speciellt hög poäng tilldelas den som upptäcker ”rasism” som ingen annan tidigare lyckats få korn på. Kreativiteten är därför stor.
Om en medtävlare råkar haspla ur sig något som antyder begränsad ”godhet” så är det bara att ta plats i ”kylskåpet”. En mindre i tävlingen.
Många har redan gjort det men det hjälps inte. Det är omöjligt att inte associera den nu rådande situationen i Sverige till H C Andersens geniala saga om den nakne kejsaren. Man saknar bara ”det oskyldiga barnet” som kan ställa sig upp och säga: jag ser faktiskt ingen godhet.

Jan T God